Varför dör man då?

Nova har de senaste dagarna börjat fundera och fråga mycket om döden.
Varför dör man? vad händer då? gör det ont? ... osv.
Jättesvåra frågor!!!
Så undrar hon hur Felix och Simon kom till katthimlen, hur hittade dom dit då? Vad svarar man på det. Det byggs ju bara på och lindas in i ännu mer fantasifulla förklaringar och till slut kommer man in i en dead-end och har inget bra att säga alls...

Ikväll när vi låg i sängen och surrade efter godnatt-sagan så kom hennes logiska lösning (som hon funtat på under dagen eller?) på hur de kom upp i himlen.
De hade fått flyga med en drake som hade vingar.

Ja, lilla sötisen, så var det nog. Kände att vi kommer ändå att ha den diskussionen snart igen (en sådär 147 ggr till) så tids nog kommer jag väl på ett svar som hon blir nöjd med...

Sen somnade hon bums.

Lördagsklubban är fantastisk

En diskussion med vår lilla hår-prinsessa.

-Nova, på lördag ska vi gå till frisören! Då ska vi klippa håret på dig lite.
-Nääääe! Jag vill inte till sören!
-Jo men det tyckte ju du var jättekul förra...
-Näääää! Jag ska inte klippa håret!!! Jag vill ju ha långt hår!
-Ja, jag vet det, och det kommer det att bli så småningom. Vi ska bara klippa lite i luggen...
-Nej!
-Jamen man kan klippa sig fast man sparar håret, titta på Nora till exempel; hon har ju klippt sig fast hon fortfarande har långt hår.

Vid det här laget är Nova redan på väg någon annanstans och diskussionen verkar ha utvecklats till en monolog från min sida.

Nytt grepp behövs.

Tänka tänka.

-Nova, kommer du ihåg va kul det var förra gången vi var till frisören?
(hon ser inte ut att lyssna...)...Då fick du ju sitta på hästen och efteråt, när du var klar, då fick du välja en klubba ur en jättestor skål! Kommer du ihåg det?
-Ja-a! (hon skiner upp igenkännande) Och jag tog en grön!

Ja, det är sant. Hon tog faktiskt en grön klubba, jag minns det också! helt otroligt.
Så nu är det helt okej med frisörbesök på lördag, så länge man får klubba efteråt så verkar ju allt okej...

;-)

Långsint unge

Igår hade jag min första lämna-två-barn-på-olika-ställen-morgon.
Vi gick hemifrån halvnio och lämningen av Nova på dagis gick bra. Vidare till dagmamman, bara 6 minuter mellan, skulle överlämna Jack ute (för dom skulle gå till öppna). När jag sätter ner honom i syskonvagnen (som dagmamman inhandlat till sina tre ettåriga dagbarn!) ser jag först skräcken lysa i hans ögon och sedan kommer avgrundstjutet! Han skriker och viftar och är såååååå ledsen. Jag ska då hålla god min och uppmuntra till oj va fin vagn, vad roligt du ska få, ses sen, puss och hejdå... ja, sen kommer alla känslor och bara bubblar upp och rör till. Mammahjärtat blöder. Fan att man ska ta åt sig så mycket!

Halva förmiddan blir jättejobbig för mig medans han förmodligen glömt mig ganska snart (fick ett sms av dagmamman som talade om att han var bara ledsen några minuter sen var allt bra.)

Sen kommer straffet för morgonens svek när jag kommer hem på kvällen.
Vanligtvis kommer 2 glada barn och springer mot mig med öppna armar och slåss om vem som får kramas först och mest med mamma. Men att döma av Jacks min när jag kliver innanför dörren så är inte morgonens lämning glömd.
Han vänder sig om och börjar stortjuta, ligger ner på golvet och begraver ansiktet i gråt! Jag får inte ta i honom, han är skitarg! Jag försöker bara ignorera honom och leker lite med Nova så länge. Efter ca 5 minuters gråt och skrik, reser han sig upp och kommer tultande fram till mig och vill upp. Sen sitter han i mitt knä och kramar och kramar; ma-mma. mmmmaa-mma. mamma. Och ler. Älskade unge.

Tjatig?

Nu är det slut på upprepningar och övertydlighet!
Treåringen är kvick och snabbtänkt. Hon säger ifrån och kan även bli ledsen om man säger en sak som hon redan sagt. Hmmm. Måste nog ge några exempel:

"Mamma jag vill ha oboy!"
"Okej, vänta lite bara, ska bara..." - jag måste sätta ner klängiga lillebror i stolen och ge honom maten innan han bryter ihop på golvet i en hög...
"Maaaammma! ooooboooy!"
"Ja, du SKA få det, jag måste bara..."
en minut senare:
"Nova vill du ha oboy eller kanske saft istället?" (tänker - inte lika mycket att sockerkicka på i funlight...)
"Näeeeeeeee! Jag SA faktiskt oboy mamma!" Argt. Jo jag hörde ju det men försökte bara parera lite.

Eller om hon säger något och använder knasig meningsuppbyggnad och man vill rätta henne genom att omformulera det, "jaaaaa, ja saaaaaaa ju DET!" Okej, excuuuuuse meeeeeee!

Eller om man vill förklara något lite extra som jag tycker verkar svårförståeligt för henne kan man få höra "Jag förstår det mammma, du behöver inte säga igen!".

Say no more.

Mat

- Vad vill du har för mat?

- Jag vill ha potatismos och det ska vara fyrkantigt!

- OK!

Vad gör man inte för sina barn

Vinterutflykt!

Solen skiner och en härlig vinterutflykt stundar...eller inte...beror på hur man ser det...
Jag mötte upp med U & R och deras barn Ida och Lina för en liten utflykt till pulkabacken med matsäck och varm choklad.
Behållningen var att till en början tyckte Jack att det var fantastiskt kul att åka pulka nerför backen och Nova hon gick bredvid och titade på och sa.

- Jag tycker det är läskigt att åka pulka.

Men hon tyckte än så länge att det var kul att titta på de andra barnen som åkte. Däribland Ida med sin nya Snowracer som skrattandes åkte nerför backen. Men Nova ville helt enkelt inte och jag ville inte tvinga henne heller.

Sen när vi skulle äta matsäcken då blev hon lite kall om handen när vi tog av vanten för att äta muffins och macka. Då börjar snyftsymfonin.

- Pappa jag fryser, buhuhu, jag vill faktiskt hem och vila i soffan och titta på TV, buhuhu, och ha nappen, buhuhu.

Då började dessutom Jack köra i bakgrunden i denna fina symfoni och Lina hon stämde upp hon också. Så tre gråtandes barn hade vi som alla ville gå hem. Så efter fem minuters picnic var det bara att packa ihop och bege oss hem. Mysigt man har det ibland med sina barn.

Här ovan kan ni se hur Nova ser ut då hon sitter hemma i soffan efter den hemska utflykten och beklagar sig över hur kall hon är, (vilket hon inte är) och hur hon tycker synd om sig själv. Buhuhu. Och pappan bara skrattar. Taskigt kanske, men sant...för det låter väldigt roligt när hon snyftar fram sina små krämper. Hon slog dessutom tån i soffkudden (?) vilker förrvärrade saken.

Men nu är de glada igen och pysslar på som vanligt. Nova är en riktig innetjej helt enkelt.

Hej!