Långsint unge

Igår hade jag min första lämna-två-barn-på-olika-ställen-morgon.
Vi gick hemifrån halvnio och lämningen av Nova på dagis gick bra. Vidare till dagmamman, bara 6 minuter mellan, skulle överlämna Jack ute (för dom skulle gå till öppna). När jag sätter ner honom i syskonvagnen (som dagmamman inhandlat till sina tre ettåriga dagbarn!) ser jag först skräcken lysa i hans ögon och sedan kommer avgrundstjutet! Han skriker och viftar och är såååååå ledsen. Jag ska då hålla god min och uppmuntra till oj va fin vagn, vad roligt du ska få, ses sen, puss och hejdå... ja, sen kommer alla känslor och bara bubblar upp och rör till. Mammahjärtat blöder. Fan att man ska ta åt sig så mycket!

Halva förmiddan blir jättejobbig för mig medans han förmodligen glömt mig ganska snart (fick ett sms av dagmamman som talade om att han var bara ledsen några minuter sen var allt bra.)

Sen kommer straffet för morgonens svek när jag kommer hem på kvällen.
Vanligtvis kommer 2 glada barn och springer mot mig med öppna armar och slåss om vem som får kramas först och mest med mamma. Men att döma av Jacks min när jag kliver innanför dörren så är inte morgonens lämning glömd.
Han vänder sig om och börjar stortjuta, ligger ner på golvet och begraver ansiktet i gråt! Jag får inte ta i honom, han är skitarg! Jag försöker bara ignorera honom och leker lite med Nova så länge. Efter ca 5 minuters gråt och skrik, reser han sig upp och kommer tultande fram till mig och vill upp. Sen sitter han i mitt knä och kramar och kramar; ma-mma. mmmmaa-mma. mamma. Och ler. Älskade unge.