Galenpanna

Lillebror får mig att svettas floder varje morgon vid påklädningen. Det är mycket muskelstyrka men mest psykologi som krävs nu.

- Jack leeessseeeeen! Du skrikte åt meeej!!!
Jag har precis höjt rösten och sagt till honom att stå still och hjälpa till med påklädningen efter att ha blivit totalt ignorerad och inte fått respons på någonting jag sagt eller försökt göra de senaste 5 minuterna...

När mamma (eller pappa) höjer rösten tar det nästan alltid skruv.
Men det blir oftast på fel sätt. Två vanliga scenarion som följer:

- Neej Jack, mamma skrek inte till dig - jag sa till dig med hög röst eftersom du inte lyssnar på vad jag säger. Förstår du? (lugnt o sansat)
Reaktionen kan då bli;
"snyft snyft...tänka tänka... Jaha!" smile och så var det glömt, vidare till la-la-land...

eller;

- Nehej du, jag skrek inte till dig - då skulle du höra mig skrika!!!!!! (hetsigt och ilsket)
"snyft snyft...uuuuuääääääääähhh....näe! du skrikte!!!!! uuuääääääähhhh...snyft snyft."
Suck. Gjorde jag det? Jag vet inte längre...

Jag kan ju räkna ut själv vilket sätt som är det bästa att tackla typ såna här "situationer". Jag är vuxen och de är 2 och 4 år. Jag håller i rodret och försöker parera alla hinder snyggt utan att de ens märker det. Det gäller hela tiden att ligga ett steg före i tanken, då flyter det på bra och de kommer inte åt mig.
Men... saken är den, att jag har inte det tålamodet och lugnet alla gånger (speciellt inte när jag är trött själv) att göra allt på "rätt" sätt. Jag känner ibland att jag tappar mitt sans och vett för en kort stund... det är inte klokt. Men normalt får jag hoppas.

Det som är så skönt är att det här vansinnet pågår bara en kort stund. Några minuter senare kan vi prata och skratta om helt andra saker och när jag lämnar på dagis är det pussar och kramar och vink i fönstret med glada miner. De leker redan... och jag sitter i djupa tankar på bussen till jobbet; hur kan de människor man älskar mest i universum göra en så jävla galen ibland?