
Jack gillar när jag sjunger en sång för honom vid nattning. Faktiskt. Men det är bara en enda sång som går hem; Mors lilla Olle. Allt annat går fet-bort. Han lyssnar och frågar varje gång vem den där mor är?
- Det är Olles mamma.
- Men vem ÄR
Mor som skrämmer bort björnen?
- Det är Olles mamma - hon är Mor. Precis som jag är din mor. Jacks mamma. Och du är mors lilla Jack.
- M-hm... Men
vem heter Mor?
- Det är Olles mamma som ÄR mor.
- Men vad
heter mor då?
- Jag vet inte Jack. (Suck) Hon heter kanske Victoria?
- Nä.
...
Det är sådana intelligenta diskussioner som pågår här.
Det låter som det är hack i skivan. Tomgång. Det är fullt i väntrummet liksom.
Fråga. Svar. Fråga igen. Svar igen. Samma fråga igen och igen och svar som vi försöker variera så gott det går - beroende på dagsformen kan jag tillägga...
Men plötsligt händer det. Det klarnar. Som igår när jag kom hem från jobbet var Jack ute på balkongen och lekte med nåt (det var visst julgransfoten som stått där ute sen i vintras som fick sig en besiktning), jag stack ut huvet och sa
- Hej min lilla Jack!
- Heej mor! (glatt leende)
;-) Sådärja. Nu har polletten trillat ner. Nästa frågerond.